Mod att förändra världen

Stockholm den 17 februari 2006 

Käre Olof 
Nu har det snart gått tjugo år sedan vi miste dig. Den 28 februari är vi många som kommer att tänka på dig, citera dig eller lägga rosor på din grav. Jag önskar att du kunde veta hur mycket vi saknar dig.   
På väggen bakom mitt skrivbord i mitt barndomshem i Brooklyn, New York, sitter en urblekt affisch som hålls på plats av gulnad tejp. Med svarta bokstäver på vit och röd botten står det: ”Labor Unions and Social Policy: An address by Olof Palme, Prime Minister of Sweden. Tuesday, April 3rd, 1984, 8 pm, Harvard University.”  

Vi träffades då helt kort, men det finns ingen anledning att du skulle komma ihåg mig. Jag var den blyge nittonåringen med pipig röst som pratade med dig efter föredraget. Du kanske lade märke till hur oroad jag var, för kärnvapenkrig och för de sociala klyftorna som ökade i mitt land. Under det mörker som rådde när Ronald Reagan styrde, kämpades progressiva krafter ner på alla områden.
Du verkade oövervinnelig. Gud, vad full av hopp du var! Du lät så säker på att människorna kunde samarbeta för att skapa en värld där välstånd och omtanke kom alla till del.   
Vi skakade hand och tog farväl, och jag gav mig ut på John F. Kennedy Street. Jag visste redan att ditt mod hade förändrat något inom mig. Det var därför jag petade loss affischen från en lyktstolpe på vägen hem. Delvis tack vare dig kom jag senare att skriva en doktorsavhandling om arbetet för solidaritet i det svenska samhället och att fatta kärlek till ditt land.   
Det är lustigt hur sådant går till – hur det kan förändra oss att vi kommer i kontakt med en annan människas allvar och mod. Jag har haft förmånen att uppleva detta som lärare. På mina kurser vid Harvard om personligt val och global förändring (”Personal Choice and Global Transformation”) brukade mina studenter och jag intervjua personer om deras engagemang i medborgerliga frågor.   

En av våra gäster 2004 var en person som du skulle ha tyckt om, en journalist vid namn Amy Goodman. När studenterna och jag intervjuade henne (en intervju som finns med i boken Global Values 101), beskrev hon hur hon arbetat som reporter i Östtimor. En dag hade hon sett en fredlig marsch där befolkningen bar banderoller de gjort av lakan med texter som ”Varför besköt den indonesiska armén vår kyrka?” Plötsligt började soldater skjuta mot demonstranterna, och mer än 270 personer dödades, både vuxna och barn. De gick till angrepp mot Amy och skulle just döda henne också när de upptäckte hennes amerikanska pass och fick tänka om, förmodligen därför att hon kom från just det land som hade köpt deras vapen åt dem.
När lektionen var slut, samlades ett tjugotal studenter kring Amy i hopp om att få fortsätta samtalet. Många hade i stort sett samma frågor: ”Var anmäler jag mig?”, ”Hur ska jag göra för att bli som du?”, ”Behöver du en medhjälpare på ditt nästa uppdrag – kan jag få komma med som frivillig?”   
Att se detta blev en oförglömlig upplevelse för mig. Gästen på vår kurs hade just berättat om en journalistisk insats som nästan kostat henne livet, och studenterna ville följa med på hennes nästa farliga uppdrag. Det visade sig att mod smittade av sig nästan lika mycket som rädsla.   

Jag vill säga dig, Olof, att också jag kände mig gripen. Den dagen hade jag haft huvudet fullt av de vanliga små bekymren för sammanträden och tidsgränser, men framför mig stod en kvinna som bevittnat massakrer. Och jag som tyckte att jag hade stora problem!   
Samma sak hände när vi hade andra gäster, till exempel Jonathan Kozol, som skriver om barn i det fattiga South Bronx, och journalisten Naomi Klein, som dagen efter sitt besök skulle resa till det krigshärjade Bagdad. Efteråt samlades studenterna och jag runt dem för att lära oss hur man blir modig.   
Hade du, Olof, någon gång samma känslor när du mötte de människor som var dina verkliga lärare?   
Kanske känner vi att det finns något heligt och storslaget hos människor som är beredda att offra livet för att hjälpa andra. Det är som om sådana människor har kommit i beröring med något av de existentiella mysterierna och lever på ett större djup än vad vi andra gör. Ibland vill vi följa med dem dit.   
Ibland kan vi inte följa med dem: någon har dödat våra lärare och andliga förebilder och vi måste företa våra resor ensamma, utan dem. Så är det med alla de oräkneliga människor som du, käre Olof, skänkte hopp, och jag är en av dem. Du skall veta att vi tänker på dig.

Kära hälsningar

Brian

Översättning: professor Arne Olofsson, engelska institutionen 
Foto: Göran Olofsson

Brian Palmer är socialantropolog och gästlektor vid teologiska institutionen, Uppsala universitet. Under 90-talet forskade han i Sverige och skrev en doktorsavhandling som hette: Wolves at the Door: Existential Solidarity in a Globalizing Sweden. 
År 2002 prisbelönades han som Harvarduniversitets bästa lärare. Han var sommarpratare på Sveriges Radio P1 Sommar, 2004, och är föreläsare och debattör kring frågor om global etik, amerikansk utrikespolitik och solidaritetsidealet i Sverige. Brians kurs om civilkurage och personligt ställningstagande kallades av The New York Times för ”Idealism 101” (grundkurs i idealism).

 

Utskriftsversion